ttooyoungtofeelold

Gjorde ett besök hos arbetsförmedlingen innan idag och det enda jag kunde tänka på under hela tiden min handledare satt och pratade om jobb och arbetslösersättning var "jag har jobb, jag har jobb, jag har jobb".. Varför måste usa ligga så långt borta? Jag känner mig redo för att flytta dit och skaffa mig en egen liten lägenhet, men ändå inte. Jag vet inte om jag är den sortens person som bara kan lägga sitt liv man levt så länge på en hylla och sedan börja ett annat för att kanske aldrig återvända till det gamla. Jag antar det finns bara en sak att göra när man känner sig som jag gör just nu, det är bara att pröva, pröva och se vad som händer. Bara för att jag åker dit betyder det inte att jag bränt alla broar här i Sverige, jag kan ändå återvända. Det är så svårt att försöka föreställa sig hur det kommer vara utifall jag flyttar dit, även om jag har väldigt många bra minnen där så finns det också väldigt många dåliga. Jag vill bara inte riva upp gamla sår som inte ens läkt riktigt. Hade saker bara varit annorlunda så hade jag redan varit där.