Lost in my mind
Fy satan vad saker och ting har förändrats sen senaste.
Jag skaffade mig en ny blogg för jag var så jävla less på denna och vad som stått i denna. Men nu är jag tillbaka här, antar att jag inte hade kommit över mycket av det som skrivits om här, men nu är jag som sagt tillbaka. Starkare än någonsin.
Sist jag skrev här var jag fortfarande så jävla liten, inte för att jag är så värst stor nu. Men just då trodde jag att jag var stor, inte stor, men stor. Och när jag läser vad jag skrivit så kan jag inte låta bli att skratta lite grann, för så jävla liten var jag.
Jag tänker bara summera upp dem två senaste åren och det mest viktiga som hänt sedan sist..
Jag flyttade till Frankrike, jag blev full och kär, flyttade till Afrika (eller Mozambique för att vara exakt) för kärleken, upplevde sjuka saker, längtade hem, kom hem och flyttade kort därefter till usa. Usa blev inte som jag hade hoppats av diverse anledningar. Och nu är jag här. Tillbaka i skogen och jag har aldrig varit gladare för det. Fyfan vad jag har längtat hem. Och hem har jag hittat. Det tog mig två år och en himla massa resande och nya upplevelser för att inse att hem är just här, precis där jag varit hela tiden. Jag har slagits med den tanken så många år och verkligen vägrat erkänna för mig själv att det är här jag hör hemma. Men nu när jag väl accepterat det och faktiskt insett att det är så det är, så är jag äntligen lyckligare än någonsin.
Min kärlek som jag hittade i Frankrike tog tyvärr slut efter nästan ett år tillsammans. Fan vilka minnen jag har med den killen och han kommer alltid ha en speciell plats hos mig, för han tog hand om mig så jävla bra och hur han ens stod ut med mig och min bullshit vid vissa tillfällen förstår jag inte. Men fyfan vad han var bra mot mig. Jag önskar honom all lycka i världen och hoppas han lyckas i livet. Men det tvivlar jag inte på att han inte gör, han vet vad han vill och han jobbar mot det i skrivandes stund.
Trots att jag var jävligt kär i den där Afrikanen så visste jag någonstans inom mig att det skulle ta slut förr eller senare. Det gjorde jävligt ont att släppa honom men det var ändå rätt beslut i slutändan.
Planen var att jag skulle vara ensam ett bra tag framöver nu, att jag skulle fokusera på ingen annan än mig själv. Jag skulle vara självisk och bara tänka på mig själv. Och det har jag gjort.............. Men.......oops.
Jag skaffade mig en ny blogg för jag var så jävla less på denna och vad som stått i denna. Men nu är jag tillbaka här, antar att jag inte hade kommit över mycket av det som skrivits om här, men nu är jag som sagt tillbaka. Starkare än någonsin.
Sist jag skrev här var jag fortfarande så jävla liten, inte för att jag är så värst stor nu. Men just då trodde jag att jag var stor, inte stor, men stor. Och när jag läser vad jag skrivit så kan jag inte låta bli att skratta lite grann, för så jävla liten var jag.
Jag tänker bara summera upp dem två senaste åren och det mest viktiga som hänt sedan sist..
Jag flyttade till Frankrike, jag blev full och kär, flyttade till Afrika (eller Mozambique för att vara exakt) för kärleken, upplevde sjuka saker, längtade hem, kom hem och flyttade kort därefter till usa. Usa blev inte som jag hade hoppats av diverse anledningar. Och nu är jag här. Tillbaka i skogen och jag har aldrig varit gladare för det. Fyfan vad jag har längtat hem. Och hem har jag hittat. Det tog mig två år och en himla massa resande och nya upplevelser för att inse att hem är just här, precis där jag varit hela tiden. Jag har slagits med den tanken så många år och verkligen vägrat erkänna för mig själv att det är här jag hör hemma. Men nu när jag väl accepterat det och faktiskt insett att det är så det är, så är jag äntligen lyckligare än någonsin.
Min kärlek som jag hittade i Frankrike tog tyvärr slut efter nästan ett år tillsammans. Fan vilka minnen jag har med den killen och han kommer alltid ha en speciell plats hos mig, för han tog hand om mig så jävla bra och hur han ens stod ut med mig och min bullshit vid vissa tillfällen förstår jag inte. Men fyfan vad han var bra mot mig. Jag önskar honom all lycka i världen och hoppas han lyckas i livet. Men det tvivlar jag inte på att han inte gör, han vet vad han vill och han jobbar mot det i skrivandes stund.
Trots att jag var jävligt kär i den där Afrikanen så visste jag någonstans inom mig att det skulle ta slut förr eller senare. Det gjorde jävligt ont att släppa honom men det var ändå rätt beslut i slutändan.
Planen var att jag skulle vara ensam ett bra tag framöver nu, att jag skulle fokusera på ingen annan än mig själv. Jag skulle vara självisk och bara tänka på mig själv. Och det har jag gjort.............. Men.......oops.
Jag har hittat en alldeles egen gose. Han skjutsar mig på sin röda (ja RÖDA!!) asfina cykel, han står ut med mina sjuka kompisar, han står ut med MIG (!!), han kliar min rygg utan att jag behöver fråga, hans kramar får mig att aldrig vilja släppa taget, han tycker om min näsa och tycker om när jag berättar onödig fakta för honom. Men viktigaste av allt så får han mig att må så jävla bra. Även när jag bara ligger bredvid honom med ena armen om honom och ingen säger ett ord.
Kommentarer
Trackback
